#8 Nystarten och begränsningarna. 

Jag flyttade in i nya lägenheten på hösten 2021. Ambitionen var att arbeta 125% för att kunna betala av mina skulder så fort som möjligt. Jag planerade att beta av de minsta först och därefter kämpa vidare, för att så småningom kunna andas igen. Men ack vad jag missbedömde min egen energi. 

Jag körde på i början av bara farten, tog arbetsbördan som ett straff för det jag gjort. Jag gick med i spelberoendegrupper, gick på stödsamtal och är faktiskt spelfri sedan 14/5 2021.  

Men efter några månader gick det inte längre. Orken tog slut, humöret och stressen åt upp mig. Jag började slarva med jobbet, slirade och gjorde inte det jag är ålagd. Till slut frågade min chef mig hur jag mår och jag berättade då för hen exakt vad som tynger mig. Fick fantastiskt stöd, även från HR-specialist på företaget. 

Så för en vecka sedan tog jag beslutet att låta alla mina skulder gå till kronofogden för att erhålla löneutmätning för att så småningom kunna få genomgå en skuldsanering. Så här är jag nu. Det är något man konstant hört genom livet; "undvik kronofogden!". Men i det här fallet är det enda vägen ut. Mörka tankar har funnits, jag har funderat på att ta livet av mig. Dock är det inget jag någonsin skulle kunna göra, för jag måste finnas för mina barn.

Och nu. När beslutet tagits och jag har släppt allting så känns det bättre än på många år. Jag ser ett ljus i tunneln, även om vägen dit är lång. 

Jag kommer att fortsättningsvis uppdatera bloggen här när det händer något. Eller om jag får feeling. Men livet är inte slut. Tvärtom, nu är nystarten ett faktum. 

#7 Dagen jag berättade. 

Jag fick frågan var våra pengar tog vägen, de där överföringarna som gjordes hela tiden från vårt gemensamma konto? Jag sa "casinospel" rätt upp och ner utan att egentligen tänka på konsekvenserna. Det var den jobbigaste situationen i mitt liv. Där kom sveket fram, lögnerna. Efter att ha försökt förklara vad jag gjort så åkte jag till resten av familjen för att berätta. På golvet i köket hos nära anhöriga fick jag mitt livs första panikångestattack. Jag hyperventilerade och hela kroppen stelnade ihop. Jag hade bara känsel i näsan, resten var helt avdomnad. Jag fick så småningom fram vad jag gjort, och förväntade mig att bli idiotförklarad och att de helt skulle ta avstånd från mig.

Men det gjorde dom inte. Ingen har tagit avstånd. Självklart blev folk chockade, ledsna och besvikna. Många sa nu att det förstod varför jag agerat som jag gjort. Varför jag varit så sluten, så irriterad och snäsig. Och känslan efteråt, när ångesten lagt sig hos mig var ett totalt lugn. Nu låg alla kort på bordet. 

Nu följde en tid av att landa. Acceptans. Många frågor fick jag. Jag lämnade ut mig totalt, berättade exakt hur stora summor det rörde sig om hos alla kreditgivare. Den totala summan för skulderna var över 900.000 kronor. Först nu förstod jag egentligen vad jag hade gjort. När jag faktiskt stolpade upp allting. Men jag gjorde som jag alltid gjort - sköt det åt sidan. Det var för stort för att ta på, på något sätt. Det gick inte in. 

Sommaren spenderades i ensamhet i en sommarstuga. Sedan fick jag tag i en lägenhet, flyttade in och började försöka ordna upp livet. Något som inte skulle visa sig vara så lätt som jag trodde. 

#6 Totalt mörker och tiden fram till beslutet. 

Under 2020 och 2021 hade det fullständigt spårat ut för mig. Jag hade fått ett nytt jobb och gick upp rejält i lön, vilket medförde att jag kunde spela ännu mer. Jag tog lån på lån, 250.000kr här, 300.000kr där. Det sista lånet jag tog var för att samla ihop de två andra, men jag spenderade även dom på spel. I det här läget var jag så sjuk i mitt beroende att jag inte tänkte klart. Jag sov inte, jag gjorde allt  jag kunde för att inte hamna i någon som helst sits där pengar ens kom på tal. Nya kläder till barnen? Nej, vi får prata om det en annan gång. På dagarna höll jag masken, var trevlig, lagade mat och lekte med barnen. På kvällen kunde jag spela bort 50.000kr utan att lyfta ett ögonbryn. "Äsch", tänkte jag och viftade bort det. 

Jag tog dyra mobilabonnemang, sålde mobilerna för att få pengar. Jag köpte dyra saker på Klarna, Ecster, Rocker för att sälja sakerna. Helt vidrigt beteende så här i efterhand - men man är så inne i skiten att man inte tänker logiskt. 

Vinster kom förstås. Jag kunde vinna 100.000kr en kväll. Men när man försöker att ta ut pengarna så tar det alltid några dagar, så att man hinner avbryta uttaget och spela bort pengarna igen.

Under den här tiden var jag på spelpaus.se. Jag kunde alltså inte spela på svenska casinon. Men en snabb googling på "casino utan svensk licens" öppnade upp en helt ny värld för mig. Och ofta var valutan man spelade för Euro, så att 10€ kändes inte lika allvarligt som 100SEK. Som man lurar sig! 

Det här tärde på mig något så oerhört. Jag och hustrun gled mer och mer isär, och jag i min sjuka hjärna tänkte att "bra, en skilsmässa medför ju att jag faktiskt slipper att berätta något!" Men så var det inte. Vi bestämde oss för att gå isär en kväll i maj 2021 och dagen efter kom det fram vad jag hade gjort...

 

 #5 Eskalering. 

Åren gick, spelsuget fanns kvar. Fortfarande inga stora summor, men tusenlapparna började ändå läggas på hög. Jag hade ansvar för vår ekonomi och kunde smussla undan ganska lätt. Vinster kom, vinster spelades bort. Nu hade jag slutat att ta ut vinster. Jag höjde istället insatsen för att vinna mer. Ibland lyckades jag, men logiken och konsekvenstänket gick nu att jämföra med en ballong där luften gått ur. 

Jag tog mitt första lån för att finansiera spelandet sommaren 2018. Ett lån på 50.000 kronor en sommarkväll. Än idag förstår jag inte varför, men jag hade på mina enorma skygglappar. Insatserna steg och vinsterna uteblev. Samtidigt som detta höll jag masken utåt, livet lekte och allt "var bara bra!" Men jag märkte att jag blev mer och mer introvert. Jag vågade inte prata om allting för tänk om något skulle komma ut... 

#4 Nästa steg. 

Åren går. Jag spelar för mindre summor, mer och mer ofta. Detta gör jag öppet inför min hustru. Jag lär mig att sätta in pengar och inte begära bonus, för att kunna ta ut eventuella vinster. Ibland går det bra, jag vinner några tusenlappar. De tas ut, vi åker till Ikea eller köper saker vi behöver. Då är jag nöjd och stolt ett tag, och spelar inte. 

Men efter några veckor kommer känslan. "Jag vann ju såpass mycket, kanske jag ska prova igen?" Det jag INTE har i åtanke att jag säkert spelade bort mer än vad faktiskt vann. Men om det är något man lär sig fort när man skolas in som spelberoende så är det att använda skygglappar. 

När vinsterna uteblev så satte jag in mer och mer pengar. Som mest satte jag in 5.000 kronor (minns inte exakt summa) för att försöka vinna en storvinst. Jajamen, det hände! Jag tredubblade min insättning och tog faktiskt ut 15.000 kronor. Visade för min fru och satte mig sedan på spelpaus i tre månader. NU skulle jag inte spela mer - det är farligt. Jag kände verkligen så, att det här kan spåra ur. 

Men när spelpausen tog slut så var jag där som en hök. En minut efter det att jag åter kunde spela så rök det några tusenlappar. Tror ni jag vann något? Nej. Inte ett öre. 

 

 #3 De sista åren

Vi spolar fram många år. Jag fortsatte att köpa saker på avbetalning, men det blev aldrig så illa att jag inte hade råd. Jag spelade lite poker på nätet under den här tiden, men aldrig för några stora summor. 

Jag träffade mitt livs kärlek, vi gifte oss och skaffade barn. Livet var bra. Vi köpte hus, fick ett tredje barn. Men där och då hände något. 

En vinternatt för 7 år sedan så låg jag och slötittade på mobilen. Reklam för Starburst (ett av de mer populära spelen på nätcasinon) dök upp. Jag fick en märklig känsla och tänkte att - "jag provar". Jag satte in 500 kronor på Mr. Green, fick min bonus och började spela. 5 kronor per spinn. Det gick bra! Jag vann några hundralappar och provade att ta ut dom. Fick då veta att jag måste omsätta vinsten 25 gånger innan några uttag kan göras. Vilket i stort sett är omöjligt. Pengarna försvann. Men känslan jag fick av att vinna, den satte klorna i mig. Den fyllde något jag inte haft tidigare. Endorfinerna rusade. 

Jag lade ifrån mig mobilen och somnade. 

 #2 Hur det började.

Jag har alltid varit dålig på att hantera pengar. Aldrig sparat eller tänkt på konsekvenser. Jag minns redan som tonåring, när jag fick mitt första arbete på en industri. Det var bra betalat för att vara outbildad, jag fick min första lägenhet och hade hur mycket pengar som helst. Men istället för att spara ihop och köpa en dator eller tv - så var det första jag gjorde när jag flyttat in att åka till OnOff och köpa allt på avbetalning. Jag ville ju "ha pengar över" varje månad. Jag tänkte mer "yes, jag fick en dator utan att betala ett öre!" 

De pengar jag tjänade gick till krogen, mat, nöjen. Inte ett öre sparade jag. Ingen pension sparade jag. Jag hade exakt NOLL koll på pengars värde. 

När räkningarna började komma, så betalade jag dom. Det märktes knappt på vardagsekonomin, några hundralappar. Så jag köpte mer och mer på avbetalning. Allt rullade på, till slut var det betalat. 

Beteendet ökade, jag skaffade nya mobiler flera gånger per år genom att teckna abonnemang, "några hundralappar gör ju ingenting". Och visst, där och då var det inga problem. Men tankesättet var så oerhört fel - något jag kan se tillbaka på nu och vilja ge mig själv en örfil.