#7 Dagen jag berättade. 

Jag fick frågan var våra pengar tog vägen, de där överföringarna som gjordes hela tiden från vårt gemensamma konto? Jag sa "casinospel" rätt upp och ner utan att egentligen tänka på konsekvenserna. Det var den jobbigaste situationen i mitt liv. Där kom sveket fram, lögnerna. Efter att ha försökt förklara vad jag gjort så åkte jag till resten av familjen för att berätta. På golvet i köket hos nära anhöriga fick jag mitt livs första panikångestattack. Jag hyperventilerade och hela kroppen stelnade ihop. Jag hade bara känsel i näsan, resten var helt avdomnad. Jag fick så småningom fram vad jag gjort, och förväntade mig att bli idiotförklarad och att de helt skulle ta avstånd från mig.

Men det gjorde dom inte. Ingen har tagit avstånd. Självklart blev folk chockade, ledsna och besvikna. Många sa nu att det förstod varför jag agerat som jag gjort. Varför jag varit så sluten, så irriterad och snäsig. Och känslan efteråt, när ångesten lagt sig hos mig var ett totalt lugn. Nu låg alla kort på bordet. 

Nu följde en tid av att landa. Acceptans. Många frågor fick jag. Jag lämnade ut mig totalt, berättade exakt hur stora summor det rörde sig om hos alla kreditgivare. Den totala summan för skulderna var över 900.000 kronor. Först nu förstod jag egentligen vad jag hade gjort. När jag faktiskt stolpade upp allting. Men jag gjorde som jag alltid gjort - sköt det åt sidan. Det var för stort för att ta på, på något sätt. Det gick inte in. 

Sommaren spenderades i ensamhet i en sommarstuga. Sedan fick jag tag i en lägenhet, flyttade in och började försöka ordna upp livet. Något som inte skulle visa sig vara så lätt som jag trodde.